Mage

    Ganska tidigt bestämmer de sig för att "skaffa" barn. Men varför tar det sån tid, varför blir vi inte gravida? 3 IVF-barn senare är lyckan fullkomlig men vägen dit var långt ifrån självklar….

Kattenizze - Min resa för att få barn


Jag har tre barn. Alla är resultatet av totalt fem IVF-försök. Jag har haft en oerhörd tur och tänker varje dag med tacksamhet på att jag fick barn överhuvudtaget. Om inte IVF hade funnits hade jag aldrig fått barn. En hisnande tanke.

När jag är i 20-årsåldern vill jag inte ens ha barn. Nånsin. Jag dumpar en kille för att han vill ha barn och inte jag, men vi är unga och det hade aldrig hållit ändå. Jag är fullt upptagen med ett hektiskt liv bestående av plugg, fester, politiskt engagemang och träning. Jag har jätteroligt och tänker aldrig på barn. Förmodligen ganska vanligt bland andra unga studenter.
Innerst inne vet jag, nämligen att jag kommer få svårt att få barn. När jag är 17 tar jag prover på vårdcentralen eftersom jag nästan aldrig har mens. Jag får mens när jag är 14, så det skulle ju ha stabiliserat sig om det vore normalt. Alla prover är ok. Inga fel alltså. Men jag vet att det här kommer att bli problematiskt. Och det blir det också.
Jag träffar min blivande man när jag är 22 år. När jag har fyllt 29 tycker vi att det är dags. Då har jag svängt i barnfrågan, och vill försöka få ett barn. Om det går så går det, annars lever vi vidare utan barn och ha ett bra liv ändå.

Och vi försöker. Och försöker. Efter några år ställer vi oss i kö i landstinget för att få IVF. På den tiden finns inte vårdgarantin, så det blir till att vänta år ut och år in. Livet rullar på och jag oroar mig inte särskilt över att tiden går. Jag vet knappast nånting om hur fertilitet funkar, det intresserar mig inte. Jag har fullt upp med hästar och hundar och intressanta jobb. Vi flyttar från Stockholm till norrland. En ny kö. Jag går ned 17 kg i vikt och får pergotime. Läkarna har mumlat nåt om PCO så pergo kan ju få fart på ägglossningen. Nu är jag 35 år och jag blir gravid. Vi flyttar ut på landet där vårt barn ska få växa upp, intill en ljuvlig liten bäck som rinner längs tomtgränsen. Det ska hända, vi ska få barn.
Men nåt är konstigt. Jag ringer barnmorskan, den äldre av dem. Hon säger att det nog är bra, hon kan ju ändå inget göra. Jag pratar med den yngre av dem som frågar om hon ska boka in ett ultraljud på kvinnokliniken för säkerhets skull. Javisst, säger jag.

Vi kommer dit, till kliniken. Det är tomt. Ekande tomt i livmodern. Koll på att HCG sjunker, blodprov varannan dag. Det sjunker inte. Inläggning, operation. Det sitter i högra äggledaren, ett foster, en pojke. Adjöss med den äggledaren och nu är det bara IVF som gäller framöver. Vi skulle inte bli godkända för adoption, så den vägen är tyvärr stängd. Jag tänker, jag gör en IVF så har jag åtminstone försökt allt. Skiter det sig, är det inte meningen.

In på IVF-kliniken, bråttom nu, inser att de fertila åren börjar rinna ut. Börjar en ny krävande utbildning samtidigt. Inte smart, men jäkligt skönt att fokusera på annat. Lär mig att spruta i en boll. Hjälp, ska jag spruta mig själv i magen verkligen? Vad håller jag på med egentligen? Är allt det här slitet verkligen värt för att få ett barn? Och den vedervärdiga lukten av Gonal – F -pennan! Ok, börjar med nässprejen för att nedregleras. Tar nässprej lite diskret på rasten inför de nya klasskamraterna, tänker det här är sjukt.
Tar mina sprutor, går över förväntan. Är väldigt lättstimulerad, får ont som fan i äggstockarna. Tackar min lyckliga stjärna över att jag som hästtjej fått så mycket smällar i mina dar så är extremt smärttålig. Det är inte mycket som jag gråter över. Ägg plockas ut, får ut runt 10. Är överstimulerad, men det går lyckligtvis över efter någon vecka. Ligger mest och tittar i taket. Får tillbaka ett ägg, blir minus. Tänker genast, när får jag sätta in de två som jag har i frysen? 22 april får jag de upptinade embryona tillbaka, det ena tappar två celler. Det andra är perfekt. Båda fäster, jag är gravid för andra gången och mår verkligen piss, piss, piss. Störtblöder klumpar några veckor senare. Tänker bara, det var det. Ingen bebis. Känner ingenting, det är bara över. Vid första ultraljudet i vecka sju slår ett hjärta. Jag fattar ingenting. Det är helt overkligt. Jag är gravid med ett levande foster och har blött ut det andra. Jag fyller 36, och i januari kommer han. Min förstfödde, min son, mitt barn. Kärlek över allt annat.

Är skitstressad över min ålder, jag måste vänta ett år innan jag får göra syskonförsök. Gör då ett försök, blir överstimulerad och får inte sätta tillbaka några ägg. Gör ett försök till, min mans spermier är tydligen kassa då eftersom han haft en infektion och ätit antibiotika. Ingen befruktning. Okej, uppe i tre försök nu, inklusive den första. Ont ont ont, ligger på en brits i skolan under grupparbetena, pinsamt. Läser artiklar före äggplock.

Vi bestämmer oss för ett fjärde försök, med ICSI, mikroinjektion av min mans spermier. Vi har inte fått något riktigt försök, tycker vi. Överstimulering och elände. Jag gör ett försök, det är innan sommarstängningen. Jag blir gravid! Men nåt är knas såklart. Inget i livmodern. Ingen resa till släktingar i Paris eftersom det kan vara utomkvedshavandeskap igen. Läggs in under helgen och opereras på måndagen, vänstra äggledaren är ett minne blott. Men HCG sjunker inte, var sitter det nånstans egentligen?? Läggs in igen. Skrapas dagen efter och missfallet är ett faktum.

Är skitless. Vill ha syskon, men orkar inte mera. Men va fan, tömmer bankkontot och repar mod, och säger vi gör ett absolut sista försök så har vi gjort det vi kunnat. Vi har ju så bra odds! Vi sitter på ett kafé, farmor är barnvakt och bestämmer oss. Över morotskakan bestämmer vi vårt öde. Gör det sista försöket, får två fina färska embryona tillbaka. Känner ingenting men embryologen ser glad och nöjd ut. Jag säger till henne, hoppas vi aldrig mera ses. Går ut genom dörrarna på kliniken och tänker, det var det. Nu stänger jag dörren till denna del av mitt liv.
Mår piss, piss, piss, piss, piss. Ett illamående värre än döden. Säger till min man att båda har fäst. Har aldrig mått så jävligt, har panik. Får lergigan comp, sitter yr som en höna och knaprar kex på lektionerna. Pinsamt igen.

Gör ultraljud. Ringer min man och säger, jodå det är tvillingar. Du ska ha tre barn. I december kommer de ut med planerat kejsarsnitt och ute flyger fåglarna som jag ser genom fönstret i operationssalen. Det är sista gången jag är gravid och föder barn. Jag är 39 år och kan inte vara lyckligare. Detta är värt allting, all jävla skit, alla operationer, alla sprutor. Jag är trebarnsmor. Tack vare IVF.

Vissa vill inte göra IVF. Andra gör kanske bara ett försök. Andra lever vidare med sin ofrivilliga barnlöshet. Andra gör försök efter försök. En del adopterar eller har surrogatmamma. Det gemensamma är dock, att alla måste bemötas med respekt för den väg de valt ut ur det helvete som ofrivillig barnlöshet innebär. Jag kommer alltid att sörja att jag inte fick barn när jag själv ville, att jag blev tvungen att opereras, att jag fick kämpa så. Detta trots att jag fick barn. Jag kan inte föreställa mig sorgen hos alla dem som ville få, men inget fick. Det enda jag kan bidra med är att bemöta den sorgen med all min respekt och förståelse. Nä, att få barn är ingen rättighet, men det minsta våra politiker kan göra är att ändra lagar så att vi ofrivilligt barnlösa kan få en bra och kvalificerad vård här hemma i Sverige och inte som idag, tvingas utomlands och betala hutlösa priser för något som vi lika gärna kan göra här Sverige. Om bara viljan hade funnits förstås.