Press "Enter" to skip to content

Sötisa

Vi var relativt unga när vi pratade om att vi ville ha barn och ingen i vår bekantskapskrets var där än. Jag var 23 och min man 26. Ett år gick men inget hände, då tog jag kontakt med en klinik som utreder barnlöshet. De hittade inga direkta fel men en remiss skickades till Sahlgrenska för ivf. Det var på den tiden det inte gick inom vårdgarantin och väntan skulle ta upp mot två år! För oss tog det 1,5 år innan vi kom fram i kön, vid det laget hade vi testat med pergotime och äl-stickor sen remissen skickades men inget hände. Men på första försöker med endast ett dugligt embryo på dag två lyckades vi äntligen bli gravida och i januari 07 föddes vår skatt, vårt mirakel Isa.

När hon fyllt ett år längtade vi redan efter ett till barn. Tätt ville vi ha dem eftersom vi skulle ha minst tre. Hur enkelt som helst trodde vi, det var ju bara att boka tid på närmaste ivf-klinik och köra igång. Visst, det kostar men vi hade sparat. Vi väntade ändå tills hon fyllde 1,5 ungefär för vi ville gärna ha ett sommarbarn denna gången. Oj oj oj vad naiva vi var då, om jag bara visste..

Första försöket lyckades inte men jag kände mig ok med det för vi hade fått två fina blastocyster i frysen så jag skulle inte ens behöva göra äggplock nästa gång. Men det första frysförsöket lyckades inte och inte andra heller.. Vi bestämde oss för att köpa ett tre-pack till och till vår stora lycka så blev jag gravid på det första i det. I vecka 7 såg vi vår lilla ärta med tickande hjärta och vi var såklart överlyckliga. Jag hade 4 av mina närmsta vänner som också skulle få barn med bara några veckors mellanrum och vi planerade hur vi skulle vara mammalediga tillsammans och hur fantastiskt allt skulle bli när bi fick våra små. Det kom fler i bekantskapskretsen som också blivit gravida och till sist så var vi nog 8 stycken som skulle få barn våren 2010. När jag på en 30-års fest fick reda på att födelsedagsbarnet fått reda på att hon var i v 9 och hade Bf på samma dag som jag började jag känna mig lite illa till mods. Det här kommer aldrig gå bra för alla oss. Nu var det 9 stycken som var gravida samtidigt, det var för bra för att vara sant. Det kommer gå åt skogen för någon eller några, rent statistiskt alltså. Två dagar senare fick jag missfall.. Jag tog det så fruktansvärt hårt och kände att allt var så orättvist. Jag var den enda av oss som hade gjort ivf och dessutom fyra försök.. Då började jag distansera mig från omvärlden och blev mycket deprimerad. Så nere att jag tvivlade på min roll som mamma till min dotter. Jag hade skuldkänslor och hela tiden dåligt samvete för att jag inte bara kunde nöja mig med det jag hade.

Men vi hade bestämt oss, det skulle bara gå. Sedan gjorde vi försök på försök på försök. Nästan utan att tänka och känna efter. Jag planerade in nästa försök innan jag ens fått reda på om det vi var mitt uppe i hade fungerat. Jag var tvungen att ha en plan, det var det som fick mig att fungera som människa. Totalt har vi gjort 18 försök.. 11 fulla ivf och 7 frysförsök. Jag har fått fem missfall, alla relativt tidiga men varje gång var det som om luften gick ur. Tillslut tog energin och pengarna slut.. Vi orkade inte mer, vi har inte råd att fortsätta utan garantier. Vi bestämde oss för att satsa på adoption. Trots att jag längtade efter att få bli gravid någon så enormt,  jag  kände mig snuvad på alla graviditeter som kom och lämnade mig nästan lika snabbt igen. Men det allra viktigaste var att få fler barn och nu kände vi att vi måste gå vidare. Det sista året var det full fokus på adoptionen, vi hade redan innan bestämt oss för Polen och vi bokade tid för vigsel i rådhuset samma dag som vi anmälde oss som barnsökande  på adoptionsbyrån. Allt som allt så tog det oss 8 månader tills vi var klara att välja land på riktigt. Då kom första bakslaget; Polen hade ändrat sina regler och man var nu tvungen att vart gift i 3 år. Att vi har ett biologiskt barn sedan innan begränsade våra val av land också. Rent teoretiskt är det landet som väljer paret och inte tvärt om. Till slut valde vi om till Litauen. Det skulle bli bra trots att vi endast kunde få ett barn med särskilt behov. Men väntan, den eviga väntan och ovissheten om hur lång tid vi skulle behöva vänta på barnbesked tog knäcken på mig. Skulle vi bara rulla tummarna tills vi får ett besked? Kommer det ta ett, två eller tte år? Kommer vi någonsin bli utvalda till barnet vi längtar efter så?

Vi bestämde oss för att köra paralellt med ivf i väntan, något som man egentligen kanske inte borde men för oss kändes det bra att göra så, vi ville ha ett barn sen om det kom från Litauen eller från mig eller från månen, det kändes oviktigt. Vi blev gravida på det sista ivf-försöket men även det slutade i missfall. Då kändes det inte så jobbigt faktiskt, mer jaha då blir det adoption istället vilket kändes väldigt skönt att ha som ett minst lika bra alternativ.

Jag hade läst en längre tid om embryoadoption eller rättade sagt embryodonation och började läsa ännu mer om det efter vårt sista misslyckade ivf-försök. Kanske det är våra embryon som det är fel på trots allt? Tänk om det är det vi borde gjort från början? Både jag och min man blev sugna på att testa och det var inte heller så farligt dyrt. Vi var ju dessutom vana vid att alltid spara pengar till behandlingar eller adoptionen och har lärt oss att leva snålt så det alltid finns pengar över till syskonförsök. Vi fastnade för en klinik i Brno, Tjeckien. Sagt och gjort  några månader senare var vi där på första besöket då de också skulle återföra två fina blastocyster. Jag blev glad över deras kompetens och den fina kliniken som gav oss ett förtroendefullt intryck. Över förväntan! Det första försöker med embryodonation lyckades inte men vi ville ge det en sista chans. Tre månader väntade vi och bestämde att kommer vi ingen vart i adoptionen så gör vi ett sista försök. Denna gången valde vi,efter många turer fram och tillbaka, att få tre frysta embryon insatta. Det skulle ge oss en chans till graviditet på ca 45% men risken för att alla tre skulle ta sig var endast 5%. Det var bra siffror tyckte vi!

Jag testade positivt efter bara 5 dagar och det blev bara starkare och starkare. Jag var gravid! Igen.. Lyckan infann sig i några dagar för att sedan bytas ut mot skräcken om ifall det skulle bli missfall. Varje toalettbesök var ren tortyr, jag var så rädd över att kanske få se blod på pappret. Och efter några veckor hände det.. Blod på pappret och jag sjönk till botten igen.. Ringde min läkare för att få missfallet bekräftat och jag fick samma dag komma in på kontroll. Upp i gynstolen som så många gånger förut och jag kände mig bara så tom. Till vår stora förvåning hittade han hjärtaktivitet direkt. Inte bara ett utan två underbara små tickande hjärtan. Jag grät så mycket att jag inte fick fram ett ord. Vi fick en bild på våra två fantastiskt fina blivande barn och jag stirrade i timmar på de jordnötsliknande klumparna och drömde mig bort. Men det tog inte många dagar innan jag var i samma sinnestillstånd som innan beskedet, jag bara visste att det skulle gå åt pipan. Varför skulle det lyckas nu helt plötsligt, och tvillingar, det är ju för bra för att vara sant.

Eftersom jag inte kände mig särskilt gravid så var det samma känsla de nästkommande veckorna när jag skulle på toaletten och så plötsligt hände det igen..Blod på pappret, rött och färskt och mer än sist. Nu hade jag dessutom mensvärk. In till akuten på stört, nu ville jag bara få det överstökat. I fem timmar satt jag där och förberedde mig på det värsta. Upp i gynstolen och jag är snarare apatisk än ledsen.
Jag hör läkaren säga;  är du säker på att det var två innan?
– Ja det VAR två men nu vet jag ju inte om någon eller båda har tackat för sig svarar jag lite irriterat. Hmmmm, jag ser nämligen tre och så vänder hon skärmen mot oss. – Jo helt klart tre stucken, en två och tre och så pekar hon på våra TRE fullt levande sprattlande foster.
Jag visste inte vad jag skulle säga, blev alldeles stum. Min man var ännu tystare, sen började jag skratta och gråta om vartannat.
Herregud, ska vi ha trillingar???!

Det tog många veckor innan vi kunde förstå vad vi faktiskt har att vänta och ibland kan jag fortfarande inte riktigt greppa allt…

Nu är jag över halva tiden och fick nyligen reda på att det är två pojkar och en flicka. Eftersom det är en riskgraviditet och vi vet att de kommer födas för tidigt tar vi ingenting för givet och tar en vecka i taget.  Men innan sommaren kommer jag vara fyrabarnsmamma och bara känslan av det får mig att känna mig som världens lyckligaste!

Skam den som ger sig säger jag..!!