Jag och maken började försöka bli gravida i januari 2008, strax innan jag fyllde 31. De t första halvåret lät vi bara bli att skydda oss, därefter kom ägglossningsstickorna fram och när det våren 2009 hade gått 15 månader utan plus insåg vi att vi måste ta reda på om något var fel. På grund av semestrar och väntetider dröjde det till hösten innan vi fick vår utredning på Läkargruppen Victoria i Stockholm, och den visade inga konstigheter. Vår läkare sa till och med ”Om det inte vore för att ni ville bli gravida så skulle jag rekommendera att ni skyddade er, så friska är ni.” Det enda tänkbara hindret hon hade hittat var ett lite högt TSH och jag fick Levaxin utskrivet. Hon ställde oss också i kö för IVF vid Karolinska i Huddinge, kötid 14 månader. Vi var kluvna – på ett sätt var det skönt att vi inte var bevisat infertila, men å andra sidan blev vi ju inte gravida så nåt var ju fel?
I januari 2011 var det dags för vår första IVF. Jag körde korta protokollet, fick ut 10 ägg, men bara två blev befruktade varav ett sattes tillbaka. Och vi plussade! Det här var ju busenkelt, vad hade vi varit så nervösa för? Vi fick en VUL-tid i vecka 9, och där kom dråpslaget – en missed abortion. Chocken var brutal och vi insåg hur naiva vi varit som trodde att bara man får ett plus på stickan så blir det barn. Jag satte igång missfallet med tabletter, vi fick hoppa över en mens för att låta kroppen återställa sig och sen var det dags för vår frysta blastocyt. Men den här gången blev det inte ens ett plus, och plötsligt kändes barnlösheten betydligt mer påtaglig. Det här blev nog inte så lätt som vi hade trott.
Hösten 2011 var det dags för äggplock igen. Jag hade laddat med akupunktur, och inte vet jag om det var orsaken men den här gången blev 8 av 11 ägg befruktade! Ett sattes in, övriga tvådagars och blastocyter hamnade i frysen. Men inget plus, varken på färskförsöket eller de två frysförsök vi betade av under våren 2012. Nu började vi känna att något var allvarligt fel, men varken läkarna på Karolinska eller Läkargruppen Victoria kunde ge oss någon vettig plan B. ”Man vet inte mer än så här, allt handlar om rätt embryo” var svaret vi fick, en klen tröst när vi vid varje FET fick höra att vårt embryo såg alldeles perfekt ut. Hur ser ”guldägget” egentligen ut om perfekt inte räcker?
Jag började googla på tänkbara orsaker till oförklarlig barnlöshet, mest för att känna att jag åtminstone försökt. Då hittade jag Familjelivstråden om Life clinic i Aten och immunproblematik, och kände direkt att jag var något på spåren. Jag som är allergiker, nästan aldrig blir sjuk och har lite ont i lederna passade perfekt in i riskgruppen. Vi for till Aten och jag blev nästan besviken när provresultaten låg inom eller väldigt nära gränsvärdena. Vår grekiske läkare däremot sa att obalansen i immunförsvaret mycket väl kunde förhindra graviditet, oavsett hur bra de individuella värdena såg ut. Han ordinerade Prednisolon och barnalbyl vid sidan om Levaxinet, plus intralipiddropp. Ytterligare ett FET planerades snabbt in, men inget plus nu heller. Jag började misströsta, men läkaren i Aten oroade sig inte utan lade till Fragminsprutor, justerade Prednisolondosen och bad mig försöka igen. Nu erbjöd Karolinska mig att få tillbaka två embryon, eftersom vi gjort så många försök och eftersom tiden tickade – jag hade hunnit bli 35. Vi tackade förstås ja, och fortsatte – faktiskt utan att berätta något för Karolinska – med vår grekiska ordination vid sidan om. Jag fick ett intralipiddropp sex dagar innan FET och sen var det bara att hålla tummarna igen. Och JA – 16 dagar efter FET var det äntligen ett plus på stickan! Vi vågade inte tro att det var sant förrän vi gjort ett ultraljud, men den här gången såg vi ett tickande hjärta på skärmen. Vi hann knappt andas ut förrän vi insåg att det faktiskt kunde finnas ett till. Ultraljudssköterskan såg minst sagt förvånad ut när vi bad henne kika runt lite för säkerhets skull – och hon blev nästan lika chockad hon när ytterligare ett litet blinkande ljus dök upp på skärmen …
När jag skriver det här är våra tvillingar, en kille och en tjej, två månader gamla. De föddes med kejsarsnitt i vecka 38+0, efter en graviditet som var buslätt till och med med ”enlingsmått” mätt. Jag har varken mått illa, haft foglossning eller gått upp särskilt mycket i vikt, och jag kan inte låta bli att se det som min belöning efter alla år. Men hur jobbigt det än har varit så förbleknade fem års kamp som ofrivilligt barnlösa i samma sekund som vår lilla kille, storebror med fyra minuters marginal, skrek på BB. Det var värt det, utan tvekan.
Det jag främst lärt mig av vår resa är att även om svensk sjukvård absolut är väldigt bra, inte minst med tanke på att den i princip är gratis, så är den inte BÄST. Om en svensk läkare säger att forskningen inte kommit längre, så betyder det bara att forskningen här hemma inte gjort det. Utomlands kan det mycket väl ha gjorts större framsteg, och jag önskar verkligen att svenska läkare åtminstone vågade/var pålästa nog att tipsa om utländska kliniker när de själva inte kan hjälpa till mer. Mitt bästa råd är därför att läsa på, ifrågasätta och ta egna initiativ – barnlöshet är inte bara en psykisk och fysisk påfrestning utan också en kamp mot klockan, så förspill inte tiden i långa vårdköer. Lycka till!
