Jag var 32 år när vi gifte oss 2009. Vi var mycket noga med att skydda oss tiden innan för jag ville inte vara gravid på bröllopet och jag var naivt övertygad om att jag skulle bli gravid lika enkelt som mina vänner. 7 månader passerade utan plus och sen vid ett gynbesök (av annan anledning) så frågade gyn om jag ville ta några hormontester för att kolla att allt såg bra ut. Ett av testerna var AMH, som mäter äggreserven, och svaret kom som ett slag i ansiktet, jag hade bara 0,34 (under 0,7 räknas som liten reserv) och läkaren rekommenderade äggdonation. Efter många tårar så samlade vi ihop oss och började leta information om hur vi kunde ta oss vidare på resan mot bebis. Då vi ville komma igång så snabbt som möjligt, läkaren sa att vi inte hade någon tid att förlora, så sökte vi oss privat och till Carl von Linne i Uppsala.
De gav oss inte så stort hopp men eftersom jag var ung (33) i deras ögon så tyckte de att det var värt ett försök. Vi fick ut 3 ägg varav 1 befruktades och sattes tillbaka, men det gick tyvärr inte vägen.
Några månader senare hände det som läkare sa inte kunde ske, jag blev spontant gravid. Stor lycka och förundran över att ett litet liv växte i min mage, men tyvärr blev lyckan kortvarig då läkarna konstaterade att fostret var dött i v 8.
Vi försökte själva några månader i hopp om att lyckas igen, men efter 4 månader kände jag att det tog för mycket på krafterna och tärde på förhållandet så vi kontaktade CvL igen och påbörjade försök nr 2. Vi testade Menopur istället för Puregon denna gång vilket inte var något lyckat beslut då det bara gav 1 ägg som inte ens befruktades.
Försök nr 3 påbörjades några månader senare och vi hade bestämt oss för att det skulle bli tredje gången gillt! 2 av 3 ägg befruktades och jag fick tillbaka bägge, testade svagt positivt på testdagen men negativt 2 dagar senare. Ännu ett misslyckande, men besvikelsen blir faktiskt lättare att hantera för varje försök, skulle tro att det är en försvarsmekanism för att skydda sig själv.
Även IVF nr 4 misslyckades och nu bestämde vi oss för att ta en paus från allt och bara försöka må bra. Jag hade tidigare gått på akupunktur och fick nu tips om Lotta som jobbar bl a med akupunktur och zonterapi. Jag började gå hos henne 1 gång i veckan, gick även på yoga samt uteslöt gluten och mjölk ur kosten, allt detta ledde till att jag blev mycket lugnare och mer harmonisk. Vid den här tiden så läste jag om en tjej på Familjeliv som hade åkt till Aten och träffat en läkare där som konstaterat att hon hade immunologiska problem som påverkade fertiliteten. Eftersom jag själv har underfunktion i sköldkörteln, IBS och eksem samt att vi har ett flertal autoimmuna sjukdomar i släkten så kände jag att det var värt att kolla upp. Vi kontaktade läkaren i Aten, min man var minst sagt skeptisk men var redo att ge det ett försök. Vi åkte ner till Aten i januari 2012 och resultatet av blodproverna visade att jag mycket riktigt har immunologiska problem. Det var så skönt att prata med någon som inte bara upprepar att allt hänger på embryots kvalitet, utan är öppen för möjligheten att det finns andra orsaker till att fina embryon inte fäster. Läkaren trodde även mitt immunförsvar var orsaken till missfallet vi hade 2010.
IVF nr 5 kändes som en nystart, jag åt Prednisolon och fick dropp med Intralipider för att lugna immunförsvaret. Vi bytte från långa till korta protokollet, jag fick lägre dos Puregon denna gång (300 istället för 450) och resultatet blev helt oväntat 8 ägg!! 5 st befruktades och i slutändan så blev det 2 fina embryon till mig och 2 st till frysen (har aldrig fått till frysen förut).
Efter insättning så började jag enligt grekiske läkarens ordination med Trombyl och Clexane samt höjde dosen av Prednisolon. Jag fick ett svagt plus 7 dagar efter insättning och sen blev det bara starkare och starkare. hCG ökade som det skulle och i v 7 fick vi se ett pickande hjärta. Det var svårt att ta in att jag faktiskt var gravid, men varje etapp (KUB, RUL, att höra hjärtljuden…) gjorde oss lugnare. Vår lille pojke är beräknad till november 2012 och det går inte en dag utan att vi stannar upp och tänker på hur fantastiskt det är att det funkade till slut och att vi faktiskt ska bli föräldrar snart!!
