Allt började våren 2007 nästan ett år efter att vi hade gift oss. Jag var 28 år då och min man 29 och nu tyckte vi att det var läge för oss att skaffa barn.
Jag hade slutat med p-piller redan som 26-åring, då jag ätit det sedan jag var 14, för att ge kroppen en chans att återhämta sig. Mensen var regelbunden på 28-29 dagar.
Efter tre månader utan plus kom mensen en regnig sommardag på ett museibesök, det var första gången jag grät, och om jag vetat då hur många tårar som ytterligare skulle trilla ner för mina kinder under denna kamp för detta efterlängtade barn så hade jag nog sparat dem.
Efter 7 månader ringde jag och bad om att få komma på fertilitetsutredning. Det tog ytterligare 5 månader innan vi fick tid och sedan ytterligare tre månader innan den var klar och visade…. Ingenting. Det var alltså inget fel på oss. Jaha… vad gör vi nu då?
Läkaren rekommenderade oss att göra ivf så vi köpte ett trepack på Carl von linne kliniken i Uppsala eftersom hon rekommenderade dem som både bra och prisvärda. Tre försök med långa metoden genomfördes med tveksamma resultat, inga direkta toppembryon någon utav gångerna. Visst fick jag ägg men det räckte inte riktigt.
Tillbaka till utredande läkare som föreslog ytterligare ett trepack. Nu skulle vi testa korta metoden, vilket jag velat från början, då det skulle vara kortare väntan på en graviditet istället för de 7 veckor det tar med den långa metoden. Hon hade dock föreslagit långa metoden från början eftersom hon sade att den oftare gav önskat resultat, det vill säga en graviditet. Jag kände att nu var det vinna eller försvinna som gällde, nu greppade de efter halmstrån. Resultatet efter första äggplocket med det korta protokollet var desto bättre. Ett toppembryo tillbaka till mig och till och med ett till frys. Nu skulle det bli bebis men två veckor senare…. mens.
Femte stimuleringen och vi lyckades få ett toppembryo tillbaka och hör och häpna tre till frys…. Jippie ytterligare väntan och sedan mens … igen. Sjätte och sista försöket på kliniken slutade endast i tvåcelliga embryon och för vår del ytterligare ett minus på stickan.
Vid det här laget hade vi kommit fram i kön på landstinget och jag hade självklart samlat på mig information om fertilitet, teorier om varför så många misslyckades trots ivf och alternativa kompletterande metoder som stöd vid ivf.
Glad i hågen för att få börja om på ny klinik tog jag med mig det material vi hade och fick träffa en överläkare på Karolinska sjukhuset som sedan kom att bli mitt bollplank under ytterliga cirka ett och ett halvt år. Sjunde ivfen gjordes på Karolinska i Huddinge. Enligt min mening så plockades jag nog förtidigt denna gång eftersom endast 3 av 8 ägg befruktades. Två stycken tvåcelliga tillbaka, en odlades vidare och blev en blastocyst. Mensen kom som vanligt och detsamma vid frysåterförandet av blastocysten. Läkaren gjorde i detta fall så gott han kunde, vi gjorde vaginala bakterietester kromosomanalys och han var verkligen en klippa på att ringa upp och lyssna på mina ideér gällande stödmediciner etc. men hans händer var som han sa, bakbundna. Det fanns inget mer han kunde göra för oss gällande stödmediciner och dylikt som användes utomlands.
Så vi beslutade oss för att pausa och ta utredningen vidare till England.
Det var en utredning som syftade till den immunologiska biten och om det eventuellt var så att jag hade ett alltför aggressivt immunförsvar och att det var anledningen till att jag inte kunde bli gravid. Provsvaren från utredningen visade mycket riktigt att jag hade ett högt och överaktivt immunförsvar, vilket skulle behöva dämpas rejält inför varje kommande ivf om jag skulle ha en chans att bli gravid. Jag fick behandling med både LIT och IVIG som ingen av dem används vid fertilitetssammanhang i Sverige. LIT är kontroversiellt även utomlands och dess effekt diskuteras. Det blev ytterligare tre resor för LIT under det året. IVIG (intravenöst humant immunglobulin) hittade jag en snäll läkare här i Stockholm som kunde skriva ut det eftersom det inför varje ny ivf annars skulle gått loss på en rejäl summa pengar.
Vi hade nu 7 misslyckade ivfer bakom oss men hade ändå nytt hopp inför denna åttonde ivf eftersom vi utöver dessa immunbehandlingar även testats och behandlats för Hidden C (dold Chlamydia) under våren 2011.
Så blev det dags för vår åttonde ivf. Denna gång lyckades vi endast få ut fem ägg, vilket på något märkligt sätt verkade oroa läkaren. På återföringsdagen ringde han sedan och meddelade att inget av embryona var livsdugligt och att det inte var någon mening med att återföra något av dem då det hade bildats så kallade multinucleära embryon av dem. Han beskrev att det såg ut som att varje embryo blivit befruktat av fler än en spermie, men det skulle enligt honom inte vara möjligt eftersom de hade utfört ICSI på mina ägg för att säkerställa att det blev en befruktning av alla fem. Vi fick komma in på ett möte med honom dagen efter då han gick igenom vår historia igen och menade att med så många ivf utan ett plus på stickan så kunde dessa multinucleära embryon trots allt tyda på att det var något fel med mina ägg och han rekommenderade oss att gå vidare till äggdonation istället. Det var nog första gången både jag och min man rasade ordentligt. Vi bara grät och grät när vi kom hem och kände att nu hade vi fått domen, det skulle inte bli några biologiska barn.
I efterhand har jag fått veta att dessa multinucleära embryon just betyder att ett ägg befruktats med fler än en spermie, vilket innebär att ett misstag måste ha skett någonstans, antingen så gjordes det ingen ICSI eller så hade labbpersonalen tabbat sig rejält, men det är vatten under bron idag.
Trots detta misslyckande med de multinucleära embryosarna, så beslöt vi oss för att ge det ett sista försök på landstinget innan vi gick vidare till äggdonation. Nionde stimuleringen påbörjades och denna gång fick vi bara ut fyra ägg. Jag minns att jag både inför försök åtta och nio hade bett om att på ta hormonsprutor ytterligare en dag då jag utifrån mina journaler och egna beräkningar fått färre mogna ägg efter att vi kom till landstinget men de var benhårda. Denna sista gång hade vi återigen gått över till långa metoden. Vid återföringsdagen blev det endast ett tvåcelligt embryo tillbaka och min känsla var att det redan innan återföringen hade avstannat, men att de tyckte så synd om mig så att de ville ge mig en sista chans.
Som väntat kom mensen två veckor senare återigen och nu var goda råd dyra. Vi bestämde oss för att ställa oss i kö för äggdonation trots att det kändes tungt att behöva ge upp tanken på mina egna ägg eftersom jag trots allt bara var 32år, men min kropp hade varit med om så mycket vid det här laget att menscykeln nu låg stadigt på runt 40 dagar vilket så klart inte är gynnsamt för att bli gravid. Jag frågade min läkare på Huddinge om han trodde att vi kunde få äggdonation via dem, då han tidigare sagt att det kunde vara tveksamt om vi valde att göra vår tredje ivf hos dem, men han sade att han skulle ordna det och ställde oss i kö för det. Denna höst påbörjade vi även en adoptionskurs eftersom vi insåg att vi inte skulle ha råd att fortsätta med ivfer och äggdonationsförsök i all evighet, om nu inte detta enda äggdonationsförsök skulle lyckas på landstinget.
Här måste jag tillägga att jag redan efter åttonde ivfen börjat gå regelbundet på akupunktur och avgiftat mig med en massa olika naturläkemedel. Under tiden som vi ställde oss i kö för äggdonation kom så tanken på att ge ivf med egna ägg ett sista försök men denna gång bestämde vi oss för att använda oss av en klinik som heter IVI i Spanien då de tydligen ska vara en av de som hade den bästa statistiken. Jag började planera för ett första möte hos dem och bestämde mig samtidigt för att göra en egenfinansierad hysteroskopi i Aten då jag hört att andra lyckats efter det. Detta framförallt eftersom jag tidigare behandlats för Hidden C.
Jag mailade läkaren i Aten som ordnade med tid. Efter operationen så ville hon även ge oss en konsultation och ville höra vår historia. Efter att vi berättat en förkortad version så sa hon bara ”My dear… I give you at least eight months ivf rest…. Your body i exhausted ”. Hon beordrade mig alltså att ta det lugnt, inga fler ivf på ett bra tag. Min kropp var tvungen att få återhämta sig. Hon menade att hon inte ens själv skulle göra en ivf på mig om jag så bad henne. Vila och låta kroppen återhämta sig var alltså det som gällde, men jag var även tvungen att komma ihåg att ha roligt som hon uttryckte det.
Vi fick tid för första mötet på kliniken i Barcelona och innan dess hade vi tänkt använda oss av de sista två embryona som fanns kvar i frysen hos kliniken i Uppsala.
Så långt hann vi dock aldrig. Efter hysteroskopin blev jag satt på p-piller en månad för att nollställa hormonbalansen i kroppen och efter denna kom mensen med exakt 28 dagars mellanrum i januari… och februari. Mars månads mens dök sedan aldrig upp. Jag hade blivit naturligt gravid!!!!! Och detta på tredje månaden efter hysteroskopin.
Man kan ju undra vad som var anledningen, tricket eller knepet till att jag äntligen blev gravid. Den medicinskan förklaringen är nog hysteroskopin. De gjorde helt enkelt rent min livmoder invändigt och nollställde hormonbalansen så att miljön skulle vara bra för ett embryo att växa i. Men själv tror jag både att akupunkturen och oanade krafter spelade roll.
Nu sitter jag här med vår två och en halv vecka gamla dotter och kan fortfarande inte tro att denna resa och kamp, för detta efterlängtade barn äntligen är över.
